EN
BERÄTTELSE FRÅN VÅRA RESOR
Det var höst, det var alldeles efter kriget. Tyskland var sönderbombat och
Marschallplanen som syftade till att få fart på affärslivet hade ännu inte
trätt i kraft. Den gamla ”Reichmark” gällde som betalningsmedel. En arbetare
hade 35o Reichmark i månadslön, om han hade ett arbete.
Jag hade fått tillstånd att resa till Tyskland som en av de unga män som
skulle kunna tillföra handel med det sargade landet som de så väl behövde. Det
fanns inga hotell utom de som användes av de trupper i länder som segrat i
kriget. De fanns i olika zoner i landet och på dessa hotell kunde officerare på
resa i landet inkvarteras.
I min förmån för att få resa dit, var det organiserat att jag kunde bo på
dessa hotell, där jag fick betala med ockupationsvaluta, s.k. ”scripmoney”.
Jag hade försett mig med 100 dollars (kursen var 3.60 för en dollar så det
var inte mycket pengar), men jag hade det som reserv på min resa. Det visade
sig att när jag tagit upp en liftare, en ung tysk i min ålder som skulle till
Hamburg, dit han alltså fick åka med, att han erbjöd sig växla dollar åt mig
mot Reichmark. Jag kunde ju inte använda dessa pengar där jag bodde men jag
skulle ju träffa affärsmän, tyskar, som kanske skulle vilja ha en liten gåva
eller slant i handen. Han växlade $10 mot 1000 Reichmark. Helt
otroligt! Nu hade jag fickan full av deras valuta som jag skulle besöka.
Jag bilade till Berlin bland annat, där jag tog kontakt med den ryska
handelsorganisationen och frågade vad de behövde som jag kunde skaffa. Jag fick
sitta i en sal och tala med en Mr Bolschakov, som
hade en tysk bredvid sig som översatte från ryska till tyska och tvärtom. Vid
dörren satt en ryss (politruk) och avlyssnade hela vårt samtal. Bolschakov var alltså kontrollerad.
Efter en del prat fick jag veta att de behövde nikotin för bekämpning av
ogräs och han frågade om jag kunde leverera. Jag bad att få återkomma dagen
därpå.
På mitt hotellrum ringde jag till Schweiz till en tobaksfabrik där som jag
hade varit i kontakt med och frågade om de kunde leverera nikotin för
växtbekämpning. Ja det kunde de, jag fick ett pris och nästa dag när jag
träffade Bolschakov sålde jag partiet. Han kunde inte
skilja på Schweiz och Sverige eller så låtsades han bara. Jag fick min provision till Sverige senare
och var nöjd.
Sedan bilade jag till Leipzig och kontaktade en strumpfabrik som just hade
kommit igång. Där kom en liten herre haltande, han hette Friedrich Beneking och vi underhandlade och jag fick med prover till
Sverige.
Några månader efter det jag kommit hem fick jag ett brev från en firma i
Bremen, Kulenkampf & Konitzsky,
där Beneking numera var anställd. Han hade flytt
genom muren och trådstängslet mellan öst och västzonerna
och kommit till Bremen och kom ihåg vårt sammanträffande i Leipzig (Det var Chemnitz utanför Leipzig)
Han erbjöd sig att från sin nya anställning och nya firma offerera råväv
och andra enkla tyger som hade börjat tillverkas i Tyskland, i Västzonen, och detta blev min första givande agentur inom
textilbranschen.
Beneking besökte oss många gånger och han var så rar mot
mina flickor, Anita och Jeanette och på våra utlandsresor – jag reste mycket
under semestertiden då mina kunder hade stängt – till Tyskland och övriga
Europa för att söka agenturer och då passerade vi alltid Bremen där vi fick
övernatta hos Friedrich Beneking och hans rara
hustru. De blev kära vänner till oss familjevis. På
dessa resor på sommaren var hela familjen med, Brita och flickorna. Vi sov
ibland i bilen och levde billigt med picknickkorg i bagaget. Det blev på det
viset också litet mera semesterlikt för oss.
Jag kommer ihåg en gång när vi var trötta på kvällen passerade vi en
bondgård, det var i norra Tyskland. Jag gick in och frågade om de kunde
härbärgera oss och det kunde de. I en lada på loftet var ett rum. Där stank det
av kossa, men det var billigt vi betalade 7 mark för natten.
Men låt mig komma tillbaks till första resan igen.
När jag kom till Nürnberg i Sydtyskland, kom jag att passera utanför en
biograf där det vällde ut amerikanska soldater. Jag hade 2 svenska flaggor
framtill på bilen för säkerhets skull, Jag blev omringad av skrikande och
provocerande amerikanska soldater. De började skaka på bilen för att välta den,
En pratade till mig vid rutan på vänster sida som jag hade
Jag påpekade att jag var svensk och på affärsresa och att de inte fick
uppträda så där.
Till slut lugnade de ner sig och jag kunde sakta glida ur den skrikande
hopen av fräcka amerikaner, och pusta ut. Jag tror ockupationstrupperna var
mycket fräcka mot civilbefolkningen, här fick jag ett exempel på detta.
På sista sträckan när jag åter närmade mig Hamburg, tog jag upp en liftare,
en flicka som skulle till Hamburg. Vi kom att prata om eländet och hon frågade
om jag ville köpa en silverrävsstola som hennes mamma hade och som jag kunde få
köpa för $10. Jag körde henne till hennes bostad i Hamburg och följde med upp
där jag fick träffa mamman som gav mig stolan mot dessa $10. Oerhört billigt
och jag hade med den till Brita när jag nästa dag passerade genom Danmark och
där min mamma Rosa och Brita mötte i Haderslev på ett hotell vi övernattade på.
Det var underbart att träffa dem igen.
Det där med flaggorna framtill på bilen var ett bra påhitt. Som till
exempel på återvägen från Berlin kom jag till Helmstedt
där det var tull mellan ryska zonen och den amerikanska.
När jag närmade mig tullstationen från Berlin såg jag att en soldat ropade
något och ut kom en trupp soldater som snabbt ställde upp och skyldrade gevär
när jag passerade. Flaggorna gjorde att de trodde att en högt uppsatt person –
general eller politiker – nalkades. Jag passerade och gjorde flott honnör
tillbaka och skrattade gott sedan jag passerat.
Det är så mycket från våra resor som var annorlunda än hur folk i allmänhet
reser. I början, när flickorna var små låg vi ofta i bilen. Vi hade en takställning och där fanns väskor med pick
och pack. I bilens baksäte fanns filtar och kuddar och därför var det högt upp
som Anita och Jeanette satt. En gång när vi var på resa från Malmö mot
Ängelholmstrakten och Mölle, hör vi Jeanette säga högt. Anita stick dina fötter
ut mot fönstret, de luktar hemskt. Ja så naturlig var vår vardag.
En gång när vi hade byggt vår hopfällbara husvagn kom vi till en
campingplats vid havet, jag tror det var Lysekil. Vi körde in på området och
såg att längst fram mot en klippig strand fanns det plats för oss. Vi körde
sakta dit, stannade under folks förvånade blickar, gick ur bilen och kopplade
loss husvagnen, ställde oss på båda sidor, kopplade loss fästena för taket och
med ett tjosan, lyfte vi taket upp och väggarna så att husvagnen såg ut som
andra husvagnar. Folk häpnade och var ledsna att vi tagit deras sjöutsikt. På
samma resa körde vi sedan norrut utefter Sveriges västra sida, Östersund och
norrut mot Kiruna, sen på hemresan ner utefter Sveriges östra sida. Jag kommer
ihåg att vi stannade och fällde upp husvagnen på en höjd norr om Sundsvall och
såg hel staden framför oss. Husvagnen
var underbar för våra resor.
När vi hade köpt tomten på Ingarö behövdes inte husvagnen längre så vi
sålde den och fick en liten båt för pengarna.
Innan Ingarö gick våra semesterresor ofta till Skåne. En sommar hade vi
hyrt en liten stuga norr om Helsingborg utefter stranden med en liten skog
runtomkring. Vi hade då börjat sälja Familia
stickmaskin och firma Werner och Carlström i Göteborg som sålde Kattens garn,
hade gått med på att trycka stickbeskrivningar för maskinen. Vi måste omarbeta
handsticksbeskrivningar så att de passade vår stickmaskin och därför hade vi
med stickmaskinen på semestern i Skåne och satt ofta bland mygg och
fotogenlampa på kvällarna och stickade och skrev beskrivningar. För övrigt hade vi gjort upp med Werner &
Carlström att de höll oss gratis med 10 kilo garn varje kvartal som vi skulle
ha vid våra visningar av maskinerna. Samma överenskommelse hade vi med Sjöbergs
i Gävle för deras garn och Jacobsdals i Göteborg för
deras garn. Det var kul. Alla tryckte stickbeskrivningar åt oss som vi
levererade med när vi sålde våra maskiner. Familia
stickmaskin var för övrigt fantastisk så till vida att man inte kunde tappa
maskor. Det gick att blunda och sticka. Därför gjorde vi reklam över att vi
sålde maskinen till Tomteboda blindinstitut bland
annat. Vi hade också en demonstratris i
Östersund som inte kunde se och som visade maskinen för häpna människor.
Ja det är mycket som gömmer sig bland gamla minnen. Vi hade en härlig
familj, Brita och jag. Johan föddes ju inte förrän 18 år efter Anita och 15 år
efter Jeanette så när Johan kom flyttade i stort sett flickorna hemifrån och vi
fick börja med en ny familj och se hur en pojke påverkade familjelivet. Det var
lika härligt.. TACK ALLA FÖR DEN UNDERBARA LYCKAN.